Ja hörni, om några timmar är det roliga över för i år. Talang 2011 börjar närma sig sin ofrånkomliga, nagelbitande upplösning. Tack alla snälla ni som tittat – och som fortsatt titta säsongen ut. Det har varit fantastiskt trevligt att få komma hem till er varje fredag, om än bara för nån timme. Jag hoppas att jag inte betett mig allt för illa.

Jag vet också att det varit lite tyst här på Talangbloggen under den senaste veckan. Men det beror inte på att jag tröttnat på er eller att det är svårt att blogga när man håller en stor glass i andra handen (även om det är svårt). Sanningen är att jag satt igång ordentligt med arbetet inför nästa show, som har premiär i vinter. Jag har massor med galna idéer om saker som, i bästa SinnesCirkus-tradition, verkligen inte borde gå att göra och jag kan knappt vänta tills jag får visa det för er.

Så vår nya vänskap behöver inte ta slut bara för att Talang 2011 tar slut. Om du inte tröttnat på mig fullständigt så fortsätter min blogg på henrikfexeus.se som om ingenting har hänt. Där kommer jag även rapportera löpande om den nya föreställningen, nya böcker, andra lustiga projekt och min något udda tillvaro i övrigt. Det vore jätteroligt om du ville titta förbi!

Först ska vi dock utse årets vinnare i Talang 2011 ikväll! Jag vet precis vem jag skulle rösta på, om jag fick. Han är grym. Fast det är iofs hon också. Och han är riktigt bra! För att inte tala om den där andra killen. Wow. Hmm… Äsch också.

Mitt gästspel hos Talang börjar närma sig sitt slut. Det är bara finalen på fredag kvar och sen är det över. Det har varit en väldigt intressant upplevelse. Roligt men också frustrerande. Jag hoppas att jag ändå bidrog med något.

För viss har årets Talang varit en rent oförglömlig upplevelse – rent bokstavligt talat för det showsprakande rockabillybandet The Throubled Three, som tatuerade in mig, Bert och Charlotte på ryggen. Det blir svårt att glömma då. Galningar.

Men det är tur att det i alla fall var på ryggen och inte på t ex armen. För tänk dig att du vaknar, vet inte riktigt var du är, det är mörkt, du kisar sömndrucket – och det första du ser är Bert Karlsson som stirrar tillbaka på dig. Eftersom du lagt armen över huvudet när du sov. Tänk dig sen att det här händer var du än är, för all framtid, varje gång du sover. Brrrrrr.

Vissa dagar är inte livet särskilt svårt. Som igår. När jag fann mig liggandes på en filt i Barnängsparken ätandes ett äpple. Solen strålade, barnen var försjunkna i Kalle Anka och på en hemmabygd scen stod mina vän Jan med bandet The Forlorn Five och spelade bortglömda Mississippi-dängor från sekelskiftet. Lukten av grillad korv, picknickjordgubbar och diskret öppnad sommaröl trängdes med doften av gröna löv och glada människor. Då kändes det nästan lite larvigt att jag skrivit flera hundra sidor i Superkrafter om vad lycka är, när det egentligen går att sammanfatta i tre ord: Sol, gräsmatta, bramusik.

Ibland är livet oförskämt enkelt. Det gäller bara att lägga märke till det.

Ibland dröjer det innan man förstår vad i ens bakgrund som påverkat en till att göra det man gör idag. Till exempel var det inte förrän jag skrev Konsten Att Få Mentala Superkrafter som jag mindes min sociala oförmåga som barn, och insåg att den troligtvis låg till grund för mitt fortsatta intresse i mänskligt beteende. Det var också då jag såg kopplingen mellan min historia som mobbad och varför jag alltid har tyckt att självutveckling, precis som jag skriver om i Superkrafter, är viktigt.

Igår föll en annan pusselbit på plats. Jag pratade med en av mina äldsta vänner och vi kom in på hur vi haft det i tonåren. När vi var femton, sexton var han tillsammans med P, en glad, utåtriktad, omedelbar och lite galen tjej. Hennes bästa vän hette A, som i motsats till P var den tillbakadragna, lite blyga, snygga, smarta. Nästan lite svår. Ni kan ju gissa vem av dem jag föll för. Under den sommaren hängde jag och mina kompisar jämt med P och A.

Medan jag pratade med min kompis om detta igår så mindes jag plötsligt, som en blixt från en klar himmel, Festen. Det var i slutet på sommaren. Vi var alla på fest hemma i nåns villa. Min kompis hade försvunnit nånstans i huset, förmodligen hånglandes med P. Jag kände aldrig riktigt att jag passade in på fester, så jag hade gått ut. Jag minns att jag satt på en stor sten. Med A.

Vi visste båda att det här var förmodligen en av de sista gångerna vi skulle ses. Vi kallpratade i en halvtimme, och sen blev det liksom … tyst. Jag vet inte om det verkligen var så eller om det vara var min uppfattning av det, men för mig kändes det i hela luften att hon väntade. På mig. På att jag skulle göra något. Och jag hade ingen aning om vad. (Även om jag hade mina misstankar.) Men framför allt hade jag ingen aning om hur jag skulle bära mig åt. Hon gav mig chans efter chans, men jag var som frusen i sten. Massor av tv-inspirerade förförelsebilder for genom mitt huvud men nu var det ju verklighet så hur gör man? Vad gör man? Och när? Inte nu väl?

Efter en livstid på stenen (men som förmodligen var en knapp timme) gav hon till slut upp. Jag kunde inte förebrå henne. Jag tror till och med hon gick in och hånglade med min kompis, vars flickvän somnat i ett hörn. Själv stod jag kvar, fastfrusen i en känsla av vanmakt och att jag för alltid missat ett viktigt ögonblick. Jag såg aldrig A eller P igen.

Men drygt tjugo år senare skrev jag boken Alla Får Ligga, en handbok i flirt och social kompetens. Även om jag inte mindes det då, så är det är troligt att min kväll med A på stenen var en av flera anledningar till att jag skrev den. Så att ingen, oavsett om de är 15 eller 51, behöver hamnar i en sån situation igen. Vem vet – hade jag kommit på vad jag skulle göra med A så hade boken kanske aldrig kommit till.

Jag har bara ett litet problem. Jag skulle vilja åka tillbaka till mitt yngre jag i en tidsmaskin. Men jag skulle inte tala om för honom att det ordnar sig, att även om han mår skit nu så blir det bättre sen. Tvärtom.

Jag skulle lära honom hur man gör. För jäklar vad jag hade velat veta det då.

Jag fick ett mail från någon som gjort en intressant observation: Hon tyckte att jag och Megamind (från filmen med samma namn) var väldigt lika. Och det var innan hon fick veta att jag skrivit en bok om mentala superkrafter. Jag fick för säkerhets skull en jämförelsebild för att kunna kontrollera. Vad säger ni, har hon rätt? Borde jag färga mig blå?

I morse ringde några nyhetstidningar och ville att jag skulle göra en analys av Kungens kroppsspråk i gårdagens intervju. Det är givetvis otroligt smickrande att bli ombedd att analysera en kunglighet – och inte vilken som helst, utan självaste Hans Majestät. Smickrande och till och med frestande.

Jag avböjde dock. Det känns lite som att pressen tar igen att de aldrig tidigare har skrivit ett ont ord om kungahuset. För nu jädrar går drevet för monarkin. Knugen var den första i skottlinjen men sannolikt inte den sista. Jag kände inte att jag behövde hoppa på det tåget. Jag menar, allvarligt talat. Var det nån som trodde att vårt kungahus inte betedde sig som alla andra gjort genom historien?

Man får tycka vad man vill om det. Men det kommer ju liksom med arbetsbeskrivningen.

Har du inget att göra ikväll? Varför inte ratta in Mix Megapol! Jag gästar Paul Haukka mellan 18-19 och har lovat att berätta alla hemlisar om mina vänner i Talangjuryn!

Idag blir en lång dag. Klockan ringde redan 05:00 imorse. Jag skulle nämligen vara i Västerås kl sju på morgonen och föreläsa på Stadshotellet. Det regnar och jag behöver kaffe. Sen ska det nog bli bra. Men om jag verkar titta lite i kors i Talang ikväll så vet ni varför. Då är det tröttheten som börjat ta ut sin rätt. Tur att det är grymma akter ikväll, sånt piggar alltid upp. Men Är du i publiken får du gärna komma fram och nypa mig om det verkar behövas.